Sidor

onsdag 30 mars 2011

Om att brinna, utan att brinna upp..

Det finns så mycket att brinna för. Det finns så mycket att engagera sig i. Det finns så mycket jag vill göra. Föra vidare. Ibland känner jag mig fullkomligt fullproppad med saker, idéer, tankar som jag vill få ut. Dela med mig av. Fixa.

Förra veckan var jag på konferens i Stockholm: Framtidens Läromedel. Jag hörde massor med bra och en del mindre bra. Jag åkte hem med tusen och en tankar. Igen. Inte med så mycket nyheter, men med känslan av "jävlar anamma". Kruxet nu är att välja ut det jag ska brinna för. Jag kan inte brinna för allt. Då brinner jag ju upp. Och en askhög är inte till mycket nytta.

Så vad var det den här gången som satte fart på tankarna och fjutt på elden?

1. Nya skollagen och läroplaner: att plocka ut det som lyfter fram vikten av digital kompetens. Vad betyder t.ex. "tidsenlig undervisning"? Det måste finnas tillfällen för pedagogisk diskussion kring kunskapssyn, lärande.

2. Mathias Klangs föreläsning om skola, upphovsrätt, licenser. Kunskap och användande av Creative Commons måste ut. Måste användas. Ja, det är en djungel - men det är bara att ta en lian och svinga sig ut. Vi kan ju inte låta bli.

3. Vikten av en tight, ledande skolledning. Magnus Bokelid, rektor på Byskolan i Södra Sandby (japp, jag åkte till Stockholm för att lyssna på en Lundarektor ;) om sitt sätt att leda, hur de jobbar, hur de skaffar pengar till olika projekt, hur vår ikt-strategi har påverkat arbetet.

4. Carina Leffler från Vittraskolan Adolfsberg i Helsingborg om deras arbete med 1-1 projekt. Återigen vikten av en tight ledning, tydlig och gemensam kunskapssyn, öppenhet och raka rör i dialogen. På Vittra jobbar de med "drakar och gummisnoddar" och tja, det kan ju låta som lite floskler, men tanken är bra (målet är att eleverna flyger drake och gummisnoddarna finns för pedagogerna att skjuta iväg, att hålla draken i, ibland hårt, ibland lösare.. ) Och jag tänker "okej, varför lyckas friskolorna"? För att de ser sig själva som en organisation? För att de är som små företag där man anställs för att passa in i företaget? För att de inte försvinner in i administrativa uppgifter och långa beslutsvägar på samma sätt som kommunala skolor? Och kärnfrågan: hur mycket hänger på ledningen? Modet att leda? Modet att lyfta frågor kring kunskapssynen? Modet att förändra, trotsa traditioner som sitter i väggarna?

Utöver detta, så brinner jag också för vår nya site Inspirera fler Publicera mer. Ett ställe, öppet och fritt, där elevernas arbeten kan publiceras för världen, men ändå inom Lund. Än så länge är det mycket mattefokus på siten, men förhoppningen är ett levande flöde av alla tänkbara arbeten inom alla tänkbara ämnen och områden. Jag håller tummarna för att pedagogerna ser vinsterna.

Sen är det ju det där allmänna: att sprida goda exempel på hur digitala verktyg faktiskt kan förändra och göra lärandet KUL för eleverna (och pedagogerna). För jag hävdar envist och ännu mer envist att skolan visst kan vara kul. Att lära är ju kul. Idag var jag på Svaneskolan och utbildade pedagoger i vår lärplattform. För många är det som en ny värld, för andra inga konstigheter. För vissa finns nyfikenheten, hos andra trötthet över ytterligare saker som tar tid. För mig var det härligt att vara i klassrummet, diskutera med pedagogerna och liksom "andas in lite skola".

Och imorgon är det dags för Skånes första TeachMeet. Jag hoppas på glädje, skratt, intressanta möten och en massa härliga exempel från vardagen i klassrummet. Jag är inte intresserad av flashiga program och värsta tekniken. Jag är intresserad av att hitta det roliga i pedagogiken. Lärare som gillar att både lära och lära ut.

Ja, jag brinner. Jag gillar att brinna. Men jag tänker inte brinna upp.

tisdag 22 mars 2011

Rookies, rävar och lite spån

Ja, det var ju det här med #merkateder - jag har inte gett mig in i debatten, men jag har följt den. Lite lagom. Många inlägg har det varit, många flöden. Vissa kloka, andra mindre kloka. I vilket fall som helst är det bra att det blir debatt. Debatt behövs. Och med vertygen vi har idag, kan alla enkelt uttrycka sina åsikter. Både rookies som rävar.

Undrar hur jag tänkt om jag var rookie och sprillans ny som lärare. Undrar också hur jag tänkt om jag var gammal räv, med kanske 25 års erfarenhet av skola och klassrum med eller utan kateder. Och jag undrar ännu mer hur debatter som denna i kombination med ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem påverkar lärarens vardag. Vågar en lärare idag släppa allt för att t.ex. jobba med jordbävningen i Japan? Eller kommer det bli ännu besvärligare att gå utanför ramar och terminsplaneringar? Jag får nippran när allting är så styrt och formaliserat. Nippran!

Å andra sidan kan man hitta en del stöd i de styrdokument som finns. Stöd för att det man gör i klassrummet är "rätt". Men finns modet och tiden att tolka styrdokumenten för att kanske bryta mot de gängse regler, ramar och strukturer som finns idag? Jag hoppas det. Jag tror det. Jag vill tro det.

För tänk t.ex. hur många ämnen man skulle kunna integrera i ett arbete kring jordbävningen i Japan. Geografi, fysik, matte, historia, samhällskunskap - you name it. Tänk vilket teamwork man skulle kunna ha på skolan, där så mycket kompetens finns samlad (lärare, skolbibliotekarier, elever). Och tänk vilka resuser det finns att använda (böcker, nätet, omgivning). Och givetvis alla digitala verktyg. Som klippt och skuret för att lyfta in verkligheten i skolan. Eller skolan ut i verkligheten. Förra veckan spånade jag lite kring detta när jag var ute och försökte inspirera pedagoger kring hur man kan tänka när fler elevdatorer är på väg in i klassrummet. Vad kan man göra med datorn som man inte kan göra idag? Och då kom jag in på Japan...

Efter det spånade jag loss lite till för mig själv - kanske man kunde bygga upp hela läsårets arbete kring nyheter? Det händer ju något någonstans hela tiden. Nu är ju jag visserligen sv/so/eng lärare (1-7), så jag kanske inte vet och förstår allt man måste (?) gå igenom i de andra ämnena, i de andra årskurserna, men som sir Ken Robinsson sa hos Skavlan för någon fredag sen "mathematics is not a subject". Han sa också: "routins - no, engagement - yes".

När jag sen på vår tredje Frukostklubb (pedagoger inspirerar pedagoger) lyssnade på Åsa Klausen, lärare på Spyken, och hörde henne berätta om deras ämnesintegrerade projektarbete så tyckte jag liksom bara "jamen visst - klockrent, kör!" (se film här). Men jag hörde också kommentarerna från publiken kring tid. Tiden det tar att planera. Och ja, ska man gå utanför ramar och rutiner så tar det tid. I alla fall första gången. Men kanske inte andra? Eller tredje?

Jag tänker att en bra lärare är en lärare som är nyfiken, som spånar loss, som inte går på rutin utan som går på engagemang, flexibilitet och närvaro. En bra lärare är ju en lärare som leder sina elever framåt. Som tror på dem och deras möjligheter. En bra lärare tar in omvärlden i klassrummet, för det är i omvärlden eleverna finns. Mer nu än förr. Och för det här behöver det finnas stöd och uppmuntran i allt från styrdokument och debatt till skolledning och kollegor.

Man kanske inte behöver vara fullt så galen att man bygger upp hela läsårets arbete kring nyheter, men jag tror absolut på mer spånande och visionerande, mer integrerande och interagerande, mer våga bryta mot traditionerna och därmed faktiskt kanske nå längre i arbetet mot målen i läroplanen.

Rookies och rävar i samarbete. Och så lite spån :)

onsdag 9 mars 2011

Kompetensen för tusan!

Min kompetens, din kompetens, lärarnas kompetens, skolbibliotekariernas kompetens, skolledarens kompetens, elevernas kompetens, föräldrarnas kompetens, digital kompetens...

All denna kompetens som finns överallt, som ska utvecklas överallt, som ska användas överallt. Som på många ställen varken utvecklas eller tas till vara på (inte optimalt i alla fall - om det nu är möjligt?).

Varför?
För att det är svårt att riva murar, svårt att öppna dörrar, svårt att tänka nytt? För att oro och rädsla finns att den egna kompetensen ska förminskas, göras osynlig, ifrågasättas? För att "inte ska väl jag, när någon annan kan bättre"? För att "jag kan själv"? För att det är lätt att i en tidspressad tillvaro skylla på annat? "Om det inte vore för..." "Om vi hade... "

På pappret är det så givet, så självklart. För om jag t.ex. skriver att jag tycker att det är självklart att man som lärare borde samarbeta mer med skolbibliotekarien kring det här med infosök och källkritik, tror jag inte att så många protesterar. Om jag skriver att samarbete över skolgränser och skolformer ger utbyte och förståelse, tror jag inte heller att så många protesterar. Om jag skriver att elever överlag är duktiga på att våga testa teknik, trycka sig fram på olika knappar och på sätt hitta lösningen - nej, inte många som protesterar då heller, eller? Om jag klämmer till och skriver att skolledarens intresse, drivkraft och digitala kompetens är avgörande i arbetet med IKT i skolan - någon om invänder? Som sagt - på pappret ganska självklart, men i verkligheten krångligare.

Ok, om jag då skriver: slå ihop alla dessa kompetenser, kartlägg dem, använd dem på bästa tänkbara sätt och föreställ er resultatet. Bra eller dåligt? En skola med eleven i centrum. En skola där skolbiblioteket inte är ett rum med böcker, utan integrerat i skolvardagen. En skola där dörrarna är öppna mellan klassrummen (eller där klassrum så som vi är vana vid inte ens behövs på samma sätt), där det är högt i tak, tillåtande klimat, där alla lär av och hjälper varandra. En skola där föräldrarna är med på banan, d.v.s har fått den information de behöver för att förstå lite mer av vad som händer och varför. En skola där tekniken inte är ett självändamål, utan ett medel. En skola där kompetens tas till vara på och utvecklas. En social skola med lärande i fokus.

Ah, en utopi? Idyll? Naiv dröm? Verklighet?
Släpp prestigen, öppna dörrarna, dela, ventilera och acceptera att vi har olika kompetenser och att de är till för att användas. Gå inte i din egen hörna och vänta på att något ska hända. Agera. Fråga varför, om inte skolbiblioteket är nämnt i skolans handlingsplan för IKT. Om du saknar nätverk - försök skapa dem då. Ta hjälp av kollegor, diskutera med föräldrar, ryck i rektorn. Känn inte att du inte kan. Känn istället att möjligheterna är oändliga och be om hjälp om du behöver.

Samarbeta! Det jag inte kan, det kan väl någon annan. Det jag inte kan, det kan jag väl lära mig. Om det behövs. Men jag behöver ju för tusan inte kunna allt!

Piece of cake. På pappret ;)

PS I måndags anordnade matematikutvecklarna i Lund en matematikdag - ett strålande exempel på tillvaratagen kompetens - lärare som visade lärare hur de jobbar. Inspirerande! Läs mer här: Johanna & Judit bloggar. DS

söndag 6 mars 2011

Social skola/media/verklighet/stress...

Tänk att ibland kan jag bli totalt tokstressad av social media. På alla möjliga plan. Såväl privat som professionellt. Det finns ju nämligen inte en tillstymmelse till chans att hänga med i allt som twittras, facebook:as, bloggas. Även om jag försöker organisera olika flöden på olika sätt. Även om jag försöker sortera och sålla för att ha den koll jag tycker att jag ska ha. Just nu sprids bl.a. ett klipp där Troed Troedsson pratar om social media och det är säkert bl.a. det som triggat mina tankar idag. Det är ett bra klipp. Tänkvärt. Men det är bara ett av tusentals klipp, inlägg, twitterflöden, artiklar, åsikter om social media som florerar. Hur sållar man? Hur avgör man vad som är värt att sprida vidare? Vad blir konsekvenserna om man sprider något tvivelaktigt vidare? Viktiga frågor att fundera kring. Viktiga saker att diskutera med omgivningen (eleverna/barnen t.ex!!).

Samtidigt är social media tidernas bästa grej (äsch, nu överdriver jag lite igen), men det är ju så bra. Social media som forum, som mötesplats, som ställe för oss vanliga människor att delge varandra tankar och idéer. Aldrig förr har åsikter, tips och inspiration spridits så snabbt och lätt. Det är en guldgruva. Men det är en stor gruva och stressen över att missa något kan bli stor. Känslan av att man behöver vara ständigt uppkopplad kan leda till svårigheter att varva ner och koppla av. Att reflektera.

Och jag tror att reflektion är något av det viktigaste som finns. Om man inte reflekterar - hur går man framåt då? Om man inte reflekterar - hur kan man då lära av sina misstag? Om man väljer att stå helt utanför denna "nya" sociala värld som skolledare, lärare, förälder - hur kan man då guida, diskutera och reflektera med eleverna/barnen?

Du som valt att inte kasta dig ner i gruvan - fundera på om du inte borde göra det. Men gör det utan stress. Gör det av nyfikenhet och intresse. För det finns inte en chans att du kommer ha koll på allt. Du behöver dessutom inte bli värsta twittraren eller bloggaren eller facebookfantasten. Det är inte meningen. Det är bara redskap. Det är du som väljer. Vilka. När. Var. Hur.

Att stå helt utanför den sociala mediavärlden vore otänkbart för mig idag. Det är verktyg jag använder i mitt jobb, det är verktyg jag använder i mitt privata liv. Jag gillar dem skarpt, även om jag kan bli "socialt stressad".. Vi är sociala människor som påverkas av det som händer runt omkring. Skolan är social. Media är social. Verkligheten är social. Och nu har jag skrivit ordet social så många gånger att jag börjar undra vad det är för konstigt ord egentligen... ;)