Sidor

lördag 20 februari 2010

Kontorsjobb vs lärarjobb

Nu är det över två år sen jag stod i ett klassrum senast (förutom en liten blixtvisit några dagar förra året) och jag får både frågan och funderar ibland på om jag saknar det. Vad är det i så fall jag saknar?

Eleverna. Känslan av att vara i klassrummet när det händer. När poletten trillar ner, när ungarna blir engagerade och intresserade. Känslan när man når fram. 

Undervisa. Stå på scen i klassrummet. Spela teater. Sälja in ett koncept till klassen. Dialogen med eleverna. Se individerna. Vara lyhörd för det som händer och anpassa sig blixtsnabbt efter det.

Tacksamheten. Näst intill löjlig. För det var ju inte så att man fick tydlig bekräftelse på det man gjorde, men en liten, liten blick från en unge man kämpat för att nå fram till räckte för att man skulle känna tacksamhet. Få bekräftat att man var på rätt spår. I alla fall i fem minuter till.

Det jag inte saknar är den massiva tröttheten, den envisa känslan av att man alltid, alltid, alltid kan göra mer för eleverna och att en söndag aldrig bara var en söndag, utan innebar jobb och en uppladdning inför kommande vecka.

Det är oerhört intressant och nyttigt att byta arbetsplats, att byta kommunal värld mot privat, att byta klassrum mot kontor. Det tog tid (har nog inte vant mig än faktiskt) att inse att man faktiskt kan sitta ner i lugn och ro (hm, nästan) med sin kaffekopp en stund. Det hände näst intill aldrig i skolan. Då var det coffee-on-the-go för jämnan. Och det där med att ha en dålig dag - tja, det gick ju inte. Jag kunde ju visserligen varna eleverna att idag är jag inte på humör, men sen var det ju bara att köra race:t ändå. På ett kontor finns en annan möjlighet att stänga dörren och muttrande jobba sig genom dagen utan att det påverkar någon direkt.

Det jag kommer fram till är att det liksom inte går att jämföra lärarjobbet med andra jobb. Det är mycket lättare att jämföra mina andra olika jobb.

Svaret är ja, jag saknar det. Ibland. Men än är jag inte redo att gå tillbaka. Det blir jag kanske aldrig, för det finns så mycket annat jag vill hinna testa. Denna ständiga jakt efter utmaningar, ny kunskap och att få utvecklas.

Jag kan inte heller säga att det ena jobbet är bättre än det andra. För det finns gott om för- och nackdelar med alla. Men jag känner mig nöjd och glad över att jag fått chansen, möjligheten, turen att prova olika arbeten. Människor har så mycket potential, så många oanade styrkor och kompetenser som kanske aldrig kommer fram om man inte vågar prova nytt.

Så våga prova! Utmana! Chansa! Vad är det värsta som kan hända?

söndag 14 februari 2010

Barns spelande imponerar!

Helgen som snart är slut har gått i spelandets tecken här hemma och jag har lite halvlamt så där försökt få mina barn att göra något annat än sitta klistrade framför sitt relativt nya ps3 och spelet "Little Big Planet". Halvlamt för att jag nu för tiden är lite mer luttrad - jag vet att nyhetens behag lägger sig och rätt som det är finns det annat de hellre vill göra än att sitta timme ut och timme in framför tv-spelet. Mina barn är aktiva barn som spenderar mycket tid ute på fotbollplanen, så tja, jag tänkte väl att det är okej med en spelhelg (fast ni märker hur jag försvarar mig ändå nu.. :-).

Främst är det min yngsta som drabbas av total spelmani mellan varven. Ögonen lyser och munnen går i ett när han berättar om den ena banan efter den andra. Jag tror att jag gillar Little Big Planet. Det är inte som de andra spelen de också kan bli som galna i. Framför allt har det varit bilspel där de kör, kör, kör och kör lite till. Nä, det här spelet är snäppet mer interaktivt känns det som. De klarade själva grundspelet på nå´n dag - d.v.s. de banor som ingick, men sedan kan man bygga egna banor och lägga ut dem så att andra kan spela. Helkul och här byggs det banor hejvillt.

Ännu roligare blir det när jag ska prova. Sonen är pedogogen med stort P. Förklarar tålmodigt vilka knappar jag ska trycka på, att jag måste trycka på X innan jag håller in R1, att jag måste akta mig för gasen.. Gång på gång "dör" jag och får börja om. Sonen förklarar om och om igen och ger små tips på hur jag ska göra. Men jag suger på att spela helt enkelt (fast roligt har jag den stunden jag sitter där). Och därför blir jag så otroligt imponerad av barnen när de lätt som en plätt snappar upp hur spelet fungerar, hur man bygger banor, hur man använder alla specialfunktioner och så denna simultankapacitet när de trycker på olika knappar så att den lilla figuren på TV:n hoppar, hänger och springer. Ibland behöver de min hjälp - kors i taket - och då handlar det om "mamma, vad heter bana på engelska?" och andra språkliga frågor. Tala om att de lär sig engelska. Banan sonen byggde innehåller små pratbubblor med information som han skrivit på engelska. Han har läst engelska i skolan i ett halvår och funderingen kring när och hur han lär sig mest engelska flyger genom huvudet... I skolan eller på fritiden? Han är ganska nöjd med sin bana och mån om att det ska stå rätt, eftersom andra kan spela den. Väl utlagd får han omedelbar respons, han ser hur många som spelat banan, hur många stjärnor den får och hur många som lagt till den som favorit. Ganska bra sporre för att fortsätta och bygga ännu fler och ännu coolare banor.

Vid några tillfällen under helgen tvingar jag trots allt barnen att bryta sig loss från handkontrollen och göra något annat. Spela fotboll i snön en stund. Spela andra spel med sin mormor som är på besök. Då blir det något frågesportspel typ Geni eller kortspel. Barnen tog alltså paus från spelandet och spelade lite...

Jag träffade en före dettta lärarkollega i helgen också. Hon och hennes man driver spelboden - en spelbutik på nätet där man kan köpa "riktiga" spel. Inte digitala och virtuella. Riktiga familjespel. De berättade att när de spelat det gamla "Bondespelet" sa en av deras döttrar "det här är ju precis som att spela Farmville på Facebook". Ha! Jamen visst, så är det ju. Idéerna och tankarna bakom spelen är de samma, det är bara själva "omslaget" som ändras. Vissa spel håller längre än andra. Troligen spel som kräver lite mer arbete och tanke, som inte bara är kul i fem minuter. Vilket för mina tankar vidare till eleverna jag såg i London och hur de använde iPod Touch som verktyg i skolan. Vissa apps i den var mest bara kul, andra mer genomtänkta och "nyttiga". Eleverna fick alltid en stund till fritt användande för att prova sig fram, testa och greja med detta trots allt "nya och coola" verktyg. Nyhetens behag...

Vad är kontentan av detta inlägg, tro? Att spel är kul så klart. Att spel är lärorikt om något. Att spel är socialt och trevligt, oavsett om man sitter samlade runt Monopol eller framför TV:n. Så spela mera! Fast jag lär ju inte tillåta spelhelger vaaarje helg för det. Någon måtta får det ju vara... !