Sidor

söndag 31 januari 2010

Tåget går!

Oj, det har gått över en månad och skrivabstinensen är stor. Alltså är det dags för ett inlägg igen, kanske? Om vaddå? Om mina uppleveleser och reflektioner efter en hektisk och givande resa till BETT-mässan i London, där jag såg 8-åringar använda iPod som ett naturligt redskap, lyssnade på intressanta föreläsningar av bl.a. Don Collins, rektor på Coburg Senior High i Australien och prof. David Buckingham som faktiskt ganska klockrent talade om vikten av digital media literacy och faran att modern teknik bara blir till outnyttjade gimmicks i skolan? Eller om en intressant källkritik- och upphovsrättsföreläsning jag var på i Malmö för lite sen? Eller om den härliga semesterresan till Lanzarote jag just kommit hem från (där jag äntligen fann ro att läsläsa igen)? Förmodligen skulle jag kunna skriva en uppsats om alltihop, men nä jag hoppar över det.

Jag har beslutat mig för att inte stressa så mycket. Inte försöka hinna med allt och lite till, utan ge mig själv tiden att reflektera, strosa runt i mitt hem, njuta av tiden och livet som passerar. Kanske kommer jag på vad jag vill bli när jag blir stor då? Wish me luck :-)

Efter en veckas lugn på Lanzarote tillsammans med barnen och mamma har jag insett hur otroligt stressad jag varit och funderat lite på varför. Tid är ju det enda vi har... Tid är något att ta tillvara på. Yngste sonen och jag pratade om just tid när vi landat på flygplatsen på Lanzarote. Hur olika fort den kan gå och ändå så går den precis lika fort alltid. Vi stod där med en hel, lååång vecka framför oss och sen vips skulle vi ju vara hemma igen. Tiden går oavsett vad vi gör. Tricket är att använda den rätt. Eller?

I London lyssnade jag också på Stephen Heppell som sa att tåget går, vi måste hoppa på och han syftade såklart på det här med IKT i undervisningen, om att skolan måste förändras o.s.v., o.s.v. Jag lyssnade på honom i Nacka i maj förra året också (framtidens lärande konferens...) Mycket intressant. Tankeväckande. Och visserligen är det så att tåget går. Men jag tänker att tja, tåget går väl hela tiden och har alltid gjort. Det är bara en fråga om vilket spår det ska ta, vilken hastiget det rör sig i och vilken vagn vi väljer att hoppa på. Att stå kvar på perongen är inget skojigt alternativ. Däremot är det kanske dags att sluta dra i bromsen hela tiden?  Våga mer. Vad är det värsta som kan hända? Tåget kommer inte spåra ur i första taget. Det kommer tuffa på framåt oavsett vad vi tycker och tänker. Häng med. Häng på. Utan stress, utan press, men med nyfikenhet och lite jävlar anamma.